Dag 16 Kristianstad/Hässleholm

I ambitionen att spela vid alla Sveriges yttersta punkter gjorde vi först ett stopp i min gamla hemstad Kristianstad. Här ligger nämligen Sveriges lägsta punkt. Till skillnad från några av de andra yttersta punkterna behövde vi inte åka båt, eller klättra på klippor för att ta oss dit. Det var bara att kånka bort våra grejor längs den ganska oansenliga grusvägen bakom Statoil. Punkten är markerad med en stålkonstruktion mitt i en liten dunge. Publikantalet var detsamma som våra andra ytterpunktsspelningar. Noll personer alltså. Men vi har videobevis på att det hänt, om någon skulle tvivla. Dagen innan hade vi spelat vår barnföreställning för runt 100 personer i en solig park i Helsingborg. Det var också starten på vår gemensamma miniturné med Kristian Anttila. Om han inte är bekant, så har han haft flera listframgångar och spelat på flera av de största scenerna i Sverige. Det var innan någon bestämde att gitarrbaserad pop var ute och allt som skulle spelas på radion skulle vara elektronisk ”mordern” pop. Kristian är en god vän till oss båda och ingen har inspirerat oss mer då det gäller vårt hysteriska glesbygdsturnerande. Långt innan Syndromet fanns hade Kristian spelat i Korpilombolo, Porjus och Vidsel. I mångt och mycket har vi kopierat det han gjort och han har varit mer än generös med tips och vägledning. Den här dagen skulle vi spela tillsammans på Perrong 23 i Hässleholm och en lustig parantes är att senaste gången Lisa och jag var på konsert där (cirka 2009) var det ingen mindre än Kristian som stod på scen och fick hela lokalen att dansa. Sedan dess har Perrong 23 flyttat till ett annat hus. Sedan dess har även idioterna fått fritt spelrum i Hässleholms kommunhus. Det har bland annat märkts via att det helt tagit bort stöd till studieförbund i kommunen. Helt unikt i Sverige och så fantakstiskt dumt och destruktivt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Möjligheten att skapa kulturevenemang har därför i princip helt raderats eftersom det i regel helt är finansierat av just studieförbunden. Idioterna tycker inte om kultur. Det skapar grogrund för fritt tänkande och medmänsklighet. Det är det värsta de vet om. Trots denna tornadolikande motvind kämpar föreningen Perrong 23 på och vi var en del av en nystart för deras konsertverksamhet. Det kunde anas i de väldigt tomma lokalerna. Som att någon nyss varit och lämnat sitt första flyttlass i sin nya lägenhet. Men en ljudanläggning var uppsatt och vid mixerbordet satt en bekant figur. En gång för några år sen fick vi välja förband när vi skulle spela i Hässleholm. Vi valde då ett ungt band som vi lärt känna: L.O.O.M. Inte minst sångaren och gitarristen Isak lämnade ett outplånligt intryck och visst var det han som skulle sköta ljudet idag. Då det var första gången för honom gjorde vi och Kristian det till en gruppuppgift och som vanligt blir allt bättre när man hjälps åt. Vår vän Anders hade åkt hela vägen från Karlskrona och var orolig att det skulle vara fullsatt. Det behövde han inte oroa sig för. Men hellre få engagerade, intresserade och härliga än en en full lokal av livlösa blickar. Vi fick en guldspelning med högljudda skratt på rätt ställen, dundrande applåder och glada miner vart vi än såg. Det var en fröjd att spela. Även Kristian fick uppleva detta. Det var trots allt honom alla var där för att se. Egentligen. En i publiken var Jesper som var Kristians konsertbokare under hans allra framgångsrikaste period. Vi blev hembjudna på efterhäng. Där blev det uppfriskande samtal om dagens musikbransch och unika förstahandsvittnesmål kring hur vi hamnat så här snett. Jesper beskrev det som bästa kvällen på två år. Som de klena rockstjärnor vi är fick vi till slut tacka för oss och börja resan till Blekinge. Den är inte så lång på kartan (speciellt när man är van att turnera i Norrbotten), men den kääänns lång. Till slut kunde hela trion tryggt bädda ner sig i Lisas mammas kolonistuga. Vilket härligt sommarminne från 2023!