Dag 14 Skogsnäs

Vi skriver i vanliga fall inte om våra barnföreställningar, eftersom de på sätt vis är en separat verksamhet, men den här gången får jag göra ett undantag. Förra sommaren spelade vi på campingen på festivalen Urkult i Näsåker (vi får såklart inte spela på de riktiga scenerna på den faktiska festivalen). Vi hade inte förväntat oss någon storpublik, men det var nog närmare ett tresiffrigt antal härliga och uppskattande människor som slöt upp. En efter en från alla hörn av campingområdet. Efter att vi spelat lösgjorde sig en kvinna ur folkmassan för att hylla oss och för att säga åt oss att vi måste komma och spela på Skogsnäs. Ett år gick och när vi inledde vår sommarturné kom Lena (som hon heter) på vår spelning i Junsele. Hon hade nu kollat upp dels när vi var lediga i vårt turnéschema, dels att vi spelade en barnföreställning med rockmusik. Skogsnäs skulle fira 50-årsjubileum och vi erbjöds inleda festveckan. Vi tackade såklart ja på stående fot. Skogsnäs är ett av få Gröna Vågen-projekt som faktiskt levt kvar till vår tid. Unga från stadsmiljöer sökte sig till lugnet och närheten till naturen. I det här fallet var de en grupp som köpte en gård och ett område långt ut i glesbygden i nordvästra hörnet av Ångermanland. De var inte som andra Gröna Vågare. För det första besatt de kunskap om hur odling går till och hur hus ska byggas. För det andra var de beredda att tumma på sina ideal när verklighetens ställde krav på det. Vi kom fram till Skogsnäs kulturhus, en helt rund byggnad. En grupp höll på med förberedelser inför jubiléet och en man erbjöd sig hjälpa oss. Han tog oss med på en lång promenad genom byn. Först passerade vi en öppen gräsyta omgiven av träd där de byggt en scen. Där skulle vi uppträda. Vi gick vidare förbi skolan (som numera är förskola) och gympasalen. Båda med arkitektur som inte liknade något vi sett. Hela taket på gympasalen var till exempel som en uppochner-vänd båt. På ett fält som också tjänstgjorde som idrottsplan var ett stort cirkustält uppslaget. När vi passerat fältet och en hage med får kom vi fram till byns hotell; Gröna Huset (ingen del av huset var målat grönt). Här satt en tysk kvinna och vilade. Hon hade ingen aning om var de ansvariga för verksamheten höll hus. Vi bestämde oss för att sätta upp våra saker och göra scenen redo för föreställning. Vi möttes där av Lena och en liten gosse vid namn Arvid. Han var både social och hjälpsam och strax hade vi fått till en tjusig rockscen tillsammans. Med lite hjälp från Arvids nyvakne far och en ortsbo fick vi även igång strömmen till scenen. Vi gick och tog en kopp te på kulturhuset och väntade på att publiken skulle dyka upp. Föreställningen fick börja lite senare än annonserat för att alla familjer skulle hinna dit, men när det var dags hade vi ett fält fullt med glada och energiska barn och vuxna. När vi spelat klart tog barnen över scenen. Vi fick höra sånger från filmen Frost och vad som tydligen är alla barns nya favoriter: Hooja. Inte minst ville de sjunga den av Hoojas låtar som handlar om att bli full till varje pris. Är det så att vi behöver lite ny barnmusik i Sverige? Vi packade ihop våra prylar och begav oss till Gröna Huset där vi möttes av öppna dörrar och en lapp om att föreståndaren var i sitt hus uppåt backen. Det visade sig vara Sarah, som tillsammans med sin man Lillis varit med och startat Skogsnäs en gång i tiden. Vi var fria att välja rum på hotellet. Alla hade olika geografiska teman och vi valde till slut Japan-rummet som kändes extra harmoniskt. Vi fick även veta att vi inte skulle vara själva på hotellet. Författaren och journalisten Po Tidholm skulle komma senare på kvällen. Det var en oväntad bonus. Han är nämligen en av de som mest påverkat oss att turnera så mycket i Norrlands inland och glesbygd som vi gör. Läs hans bok ”Norrland” om du inte redan gjort det. Han visade sig dessutom vara synnerligen trevlig. Som vi brukar tog vi en promenad runt i byn. Deras motstånd mot privat ägande och förespråkande av kollektivitet gjorde att vi inte kändes oss som inkräktare när vi nyfiket upptäckte byggnader, odlingar och hagar. Vi vilade lite och Sarah (som egentligen var strängt upptagen med att fixa det sista till kvällens teaterföreställning – hon har bland annat sytt flera av Roger Pontares scenkläder) svängde ihop en middag till oss. Dagens andra event var alltså teater i cirkustältet. Lagom tills teaterföreställningen skulle börja samlade sig mörka moln över fältet och fjärran hördes åskan mullra. Ett perfekt tillfälle att sitta på en öppen yta i en byggnad gjord av stolpar av stål? Jag satt längst bak i ett helt fullsatt tält med Lena, Arvid och Arvids pappa. I pausen frågade Lena om ensemblen och hon berättade att majoriteten var Skogsnäsbor och att det här var Skogsnäs egen turnerande teatergrupp. Det fanns inget som skvallrade om det. Allt kändes ytterst proffesionellt. När föreställningen var slut sprang jag i regnet till Gröna Huset och efter en stunds samtal med Po bäddade vi ner oss i det japanska rummet och drabbades av platsens lugn. Till frukosten fick vi sällskap av både Sarah och Lillis och därmed även en chans att lära oss mer om Skogsnäs historia. De visade inga tecken av den ålder de rimligen måste vara i och det var både intressant och inspirerande. Hit måste vi återvända. Snarast!