Dag 13 Kalix

Den första gången vi var på turné med Syndromet bodde vi hos ett par utanför Kalix. De var föräldrar till en bekant och lät oss bo i ett eget hus på deras tomt. På morgonen bjöds vi på frukost som slog vilket hotells lyxbuffé som helst. Hos två människor som aldrig mött. Det här tedde sig underligt och fantastiskt på samma gång. Sen dess har vi blivit bortskämda med att man i Sverige är så här. Folk bjuder in och delar med sig. Vart vi än kommer. Det är något grundläggande och fundamentalt svenskt. Vid vårt första besök i Kalix hade vi varit i kontakt med Vassholmen, som man kan säga är en museiö ute i Kalix älv. Här hanterades en gång i tiden det trä som flottats nedför älven som idag är Sveriges enda utan vattenkraftverk. Helt unik med andra ord. Det blev ingen spelningen den gången för ett bröllop tog upp hela öns verksamhet. När våra vänner från Kalix för alla, Sandra och Cecilia, meddelade att i år hade de lyckats boka in oss där kändes det som att en cirkel slöts. Vi har numera varit flera gånger i Kalix och det känns bekant och hemma. Bland annat har vi spelat flera år på Kalix Pride vilket vi är väldigt stolta över. Den enda vägen ut till Vassholmen är vi en flytbro. Visserligen en rejäl och stadig sådan, men vi vågar inte rulla ut med bilen på den. Så det blir till att kånka, en musikers huvudsyssla efter att vänta. Sandra kommer till vår räddning med en lastkärra så vår högtalaranläggning blir aningen mer lätthanterlig. På plats har personalen precis som vanligt inte den blekaste aning om att vi ska spela där. I mitt stilla sinne funderar jag över om vi kan göra en hel turné utan att boka in något i förväg. Ingen verkar någonsin veta att vi ska komma och de är ändå 100% öppna för att vi ska få spela. Det finns en stor utescen och vi tar den i besittning. Vädret är minst sagt ostadigt och vi befarar att det blir en spelning i spöregn. I vanlig ordning tänker vi att det nog inte kommer komma så mycket publik och att vi mest kommer störa de som är där för att äta, eller njuta av miljön i lugn och ro. Än en gång visar det sig att vi har fel. Framför scenen samlas en för oss gigantisk publik. Vi är vana och nöjda med ensiffriga besökarantal, men så blir det inte idag. Vi sätter igång och det dröjer bara någon låt innan vi får sällskap på scenen. Varje gång vi spelat i Kalix (utom en när han var sjuk) har Christer stått vid, eller på scenen för att dansa och hålla igång resten av publiken. Han känns vid det här laget som en självklar och nödvändig bandmedlem. Vi unnar alla musiker en Christer. De som är där blir med hans hjälp än mer delaktiga i vår spelning än de någonsin varit om vi spelat själva. Det känns ibland som att hela gänget är med i bandet. När vi påminner om att man får dansa och hoppa omkring till vår musik tar några yngre besökare oss på orden och far omkring befriade av rocken. Efter spelningen pratar vi med flera Kalixbor som hört ryktet om att vi spelat på cool punkfestival i Göteborg. Har vi äntligen fått någon slags kändisskap om än i en liten sluten krets? Vilken framgång i så fall! Vi kånkar med hjälp av Sandra och hennes familj snabbt tillbaka våra saker över bron för idag är vi tvugna att sträckköra hela långa vägen till vår bas i Medelpad. Värmen och energin från Kalix räcker hela vägen!