Dag 10 Askersund

Askersund är en plats som ger sken av att en gång i tiden ha varit befolkad av personer som haft det gott ställt. Jag vet inte mycket om hur det står till idag, men som förbipasserande ter sig sig staden grå och livlös på vintern och glad och sprudlande på sommaren. Läget längst upp i spetsen av Vättern förstärker nog detta ännu mer. Vi skulle ha spelat där redan 2019, men Lisas häst blev plötsligt skadad och vi fick avbryta turnén och sträckköra hem till Blekinge från Värmland. I år gör vi ett nytt försök. Åsa på kommunen är en riktig stjärna och hjälper oss på alla sätt hon kan. I år krävs det polistillstånd för att låna utescenen nere vid hamnen. Vi har aldrig någonsin ansökt om polistillstånd. Det är inte av några andra skäl än att vi tycker de har viktigare saker att göra än att bevilja oss att spela lite för en handfull människor på platser där allmänheten knappast märker att vi är där. Menmen rätt ska vara rätt. Jag fyller i blanketten och får efter några veckor ett beslut om att vi beviljats tillstånd. Kravet är att vi har en lagom mängd personer i reflexvästar som håller ordning om så krävs. Vädret på speldagen är ostadigt och regnet hänger i luften, men när vi kommer fram till Askersund är det strålande sol och sommarkänslor i hamnområdet. Vi hämtar nyckeln till scenen hos en närliggande restaurang. Åsa på kommunen har ordnat allt. Vi riggar upp och är klara med en stund kvar till spelstart. Glasskioskerna på andra sidan gatan lockar och vi gör det klassiska misstaget att handla där innan spelningen. Glassarna i Askersund är nämligen inte små och lämpar sig inte att äta innan ett aerobicspass. De är fortfarande halvätna när det är dags att spela och vi är lätt illamående. The show must go on! Vid borden som står närmast scenen har en handfull personer satt sig ned förväntansfullt. Förutom dem har vi närmare hundra bonuspersoner som är kunder hos glasskioskerna och som sitter på uteserveringar. All publik räknas. De som faktiskt är där för vår skull applåderar artigt mellan låtarna och får i vanlig ordning utstå en massa babblande från scenen. Jag kommenterar reflexvästen som jag hängt upp och de skrattar gott när jag säger till dem att hålla sig lugna annars kommer jag ut skapar ordning. Vi har tur med vädret och sol under hela spelningen. Efter att vi spelat klart kommer det en kvinna med en barsk uppsyn. Hon har liksom suttit vid sidan om, nästan bakom, scenen. Jag förväntar mig någon form av utskällning, eller klagomål men överraskas totalt. ”Jag tyckte ni var jättebra! Vad synd att det var så lite folk.” Vilken snällis! Vi hade tänkt stanna på vägen till Sundsvall som är morgonsdagens spelplats. Snålheten och bekvämligheten tar över och vi sträckkör istället hela vägen och somnar först vid 02.00. Sånt är livet på turné ibland.