Dag 6 Glommersträsk

Vi gav oss upp i ottan (relativt sett – vi är ju rockstjärnor) för idag skulle vi ta oss till andra änden av Arvidsjaurs kommun. Vi har spelat i centrala Arvidsjuar också och jag minns tydligt min dramatiska entré. Vi hade vår intromusik som dånade ut i högtalarna och gick triumferande in på scenen på Medborgarhuset. Så slår jag an första ackordet. Inte ett ljud från gitarren. Så blir det varannan Syndromet-spelning känns det som. Alltid ska nåt strula. Idag ska vi till Glommersträsk, ett till sånt där ställe som vi ofta kör igenom på våra rundor i Norrbotten. Att boka våra spelningar går till så här: Vi hittar en ort som vi vill spela på, låt säga Bybergstrandfors. Jag går in på Facebook och kollar om det finns någon ”Vi i Bybergsstrandfors”-grupp/sida där lokalbor kan tipsa om loppisar och mystiska vita skåpbilar i området. Jag skriver till gruppens medlemmar och frågar var folk samlas i byn. Låt säga att det är den lokala korvkiosken. Då skriver jag till korvkiosken att vi gärna vill stå vid de och spela, att vi har med oss allt som behövs och att de inte behöver betala oss. Ibland blir det napp, ibland (ofta) inget svar alls. I Glommersträsk har jag provat detta med den lokala mataffären. Inget svar. I år testade jag att skriva till byns värdshus Gula Villan. De svarade att det gick bra att vi kom, men att vi inte skulle förvänta oss någon större folkmassa. Vi valde att lägga speltiden då de har sin lunchservering. Det är en väldigt lugn ort, men där ligger också en stor träindustrianläggning. Kanske kommer någon därifrån och tar en dagens? Damen som står i kassan när vi kommer reagerar på ett sätt som vi ofta möts av: ”Ska ni spela här? Det har jag inte hört ett ljud om. Ja det är klart det går bra. Vad roligt!”. Högsommarvärmen råder även här och vi väljer den täckta delen av deras uteservering som scen. Några flyttningar av bord och vips är det som gjort för en Syndromet-konsert. Strax innan spelningen ska börja kommer kvinnan från köket in med två killar, tre och fem år gamla cirka. De får order av kvinnan att sätta sig ner vid bordet framför ”scenen” och visar upp god uppfostran då de sitter där lugnt och prydligt. Det är ingen annan där, så vi börjar såklart samtala med dem. En presenterar sig som Spider-Man och säger att lillbrorsan heter Hulken. Vi har ingen anledning att ifrågasätta denna information och tilltalar dem fortsatt så och de svarar som att det vore deras tilltalsnamn. Det kanske det är? Vad vet jag om vilka namn som är populära i Glommersträsk? Ett par i övre 70-årsåldern hinner fika klart innan vi ska börja. Publiken består alltså av Spider-Man och hans yngre bror Hulken. De kommer andra och äter lunch, men de sätter sig uteslutande inne, utom synhåll men inte utom hörhåll. Vi är inte vana vid storpublik och killarna är fantastiska. Spontandansar och klappar händerna. Mellan några låtar får de testa våra instrument och de har all talang som krävs för att spela i Syndromet. Så här har nog aldrig Metallica eller Rolling Stones det. Att verkligen få vara med publiken, att det blir ett naturligt samspel och att det känns som att alla är med. Kvinnan i kassan visar sig vara Spider-Mans och Hulkens mormor och vi får veta att de aldrig fått uppleva livemusik tidigare. En dag startar de kanske ett nytt Oasis och kan berätta för världen hur allt började den där junidagen på Gula Villan? Efter konserten bjuds vi på lunch. Portionerna är anpassade efter grovarbetare. Nu är det barnens gammelmormor som står i köket. Vi får ett visitkort med Gula Villans kontaktuppgifter som ett bevis på att de gärna vill att vi kommer igen. Efter att ha packat in våra grejor i bilen kör vi vidare till morgondagens spelort: Älvsbyn. Vi har tidigare bott på den centrala campingen och det känns som ett självklart val. De informerar om att alla stugor är uthyrda, men att vi kan hyra ett rum i gamla häktet – en gammal korsvirkesbyggnad som tidigare stod i stans kyrkby. Av oklar anledning får vi en rejäl rabatt och betalar ett pris som jag inte törs skriva ut, för att inte riskera att receptionspersonalen ska få sparken. Idag blir det bad i Piteälven som av någon anledning rinner västerut där vi är. Vi får också en riktig sommarkväll och ser solen gå ner som en blodapelsin genom häktesfönstret.