Dag 5 Moskosel

Myggnätet som täcker bakdörren på vår skåpbil/turnébostad har fått ett hål. Det är ju ganska rimligt efter att det tjänat oss under många hundratals mil. Myggorna i Österjörn har lokaliserat hålet och gjort nattvilan uppbruten med jämna dödadödaDÖDAmyggor-avbrott. Campinghunden är hysteriskt glad när vi går upp. Vi är nämligen i princip själva på campingen. Vi tar ett ljuvligt morgondopp i Jörntjärn och allt känns extremt svensksomrigt. Vi viftar bort de sista myggorna, packar ihop och ger oss iväg mot Arvidsjaurs kommun. Vi stannar i centralorten som efter flera års Norrbotten-turnerande är mer än bekant. Vi hittar till och med på flera av bakgatorna till huvudgatan som går rätt igenom stadens centrum. Vi handlar en turnerande musikers grundföda; äpplen och knäckebröd (eller hårdbrööö som vi säger i Norrland). Det är dags för lunch och det självklara valet är restaurangen som varje dag har palt på sin lunchmeny som komplement till vanliga tråkiga rätter. Jag äter en och är vid det laget otroligt mätt. Snålheten går först och jag tar en till som jag med mycket möda lyckas få i mig. Gissningsvis finns det lokala tävlingar där folk äter tvåsiffriga antal palter. Jag hade kommit sist. Mätta nog för att inte behöva äta på en vecka kör vi vidare mot kommunens nordligare del. Moskosel uppfyller alla våra kriterier för att vara ett spelstopp. Tågstationen är i dubbel mening en museiattraktion. Bara turisttåg stannar där, ibland. I stationsbyggnaden finns ett rallarmuseum. Det är öppet ibland. Caféet är stängt permanent. Byns industriverksamhet är främst ett företag som tillverkar kåtor. Men än ger sig inte Moskoselborna. Vid samhällets busshållplats har lokala eldsjälar startat en matbutik med självservering, tankstation och ett café som serverar lunch. Man kan också låna dator och skrivare. Moskosels ganska rejält tilltagna skola har såklart lagts ner och barnen bussas till Arvidsjaur. Jag vill minnas att några Moskoselföräldrar i ren protest lät sina barn åka till Vidsel i grannkommunen Älvsbyn. Det finns en positiv motsträvighet i Norrbotten som resten av Sverige hade behövt mer av ibland. Tillbaka till skolan. Lokalerna såldes för en krona till två galna och underbara konstnärssjälar; Linda och Goncalo. I dem har de skapat Northern Sustainable Futures/Moskosel Creative Labs. Kort och gott en fristad för alla former av konst. Musiker, bildkonstnärer, dansare…. från hela världen har dragits hit till den kreativa miljön med energi nog att ersätta ett kärnkraftverk. Varje gång Linda berättar om de projekt hon arbetar med för tillfället blir vi helt panikslagna. Hur orkar de med allt?! Här har vi haft äran att spela varje år sen 2019. På anslagstavlan hänger en Syndromet-affisch från vårt första besök här. Vi känner oss så hemma i lokalerna att vi går in i den tidigare hemkunskapssalen och lägger oss i en ledig hörnsoffa i väntan på konserten. De för tillfället boende/verksamma på Moskosel Creative Labs reagerar lagom överraskade när de hittar oss. Det tillhör nog inte ovanligheterna att okända människor bara dyker upp. Varje person vi möter har en annan nationalitet än den förra. Lika svagt reagerar de på att två renar slött går och betar på innergården. Det krävs mycket för att sticka ut i den här delen av Moskosel. Alla är välkomna precis som de är. Vi sätter upp våra konsertprylar i den gamla aulan/matsalen. När den ska börja har lokalen fyllts på av de som faktiskt hör hemma på stället, gamla goda vänner, folk som sett oss tidigare och människor vi aldrig mött. Till musiken bjuds det på det svenskaste av svenska; FIKA. Publiken känns uppmuntrande och tillåtande och det blir lätt att spela och underhålla. Som att vi kan göra vad som helst och att de kommer att uppskatta det. Mellan två låtar avbryter en man i publiken oss . Det är som att han inte kan hålla sig. ”You are so REAL!” utbrister han. Finare betyg får man leta efter. När vi spelat klart blir det som oftast samtal. Mannen med berömmet visar sig vara från Finland och är på semesterresa i Sverige med sin fru. Han lovar att ordna en spelning åt oss i Helsingfors och ger ett trovärdigt intryck. Hur han hittat till spelningen har vi ingen aning om. Han har en enkel analys: ”Jag tror på ödet. Det var meningen att jag skulle komma hit idag och möta er.”. En Moskoselbo berättar att han varit på våra tidigare konserter. Han är en av ortsborna som omfamnar det nya som drabbat samhället. ”Tänk att jag kan få se teater, dans och musik – i Moskosel!” säger han. En tysk som tillfälligt bor på skolan pratar om sitt hemlands förfall och pekar ut en ensam skyldig nämnare: egoismen. Vi nickar och svarar att situationen är identisk i Sverige. Att något så osvenskt som egoism dränker den ultrasvenska solidariteten. I folks medvetande och vid valurnorna. Vi har parkerat vår bil precis utanför matsalsingången till den mäktiga skolbyggnaden. Jag har svårt att somna efter alla intryck trots att vi är i lugna trygga Moskosel.