Dag 19 – Älvsbyn
Jag gillar att vara ute i god tid, samtidigt avskyr jag att vänta. Det är en irriterande kombination. Idag ska vi spela klockan två, så vi kommer till den stora scenen i Lommtjärnsparken tjugo över tolv. Med vår lilla rigg betyder det extremt gott om tid, vi brukar kunna bära fram, packa upp och soundchecka på ungefär en kvart. Arrangören och tillika medlemmen i huvudbandet Janne & Louice från ABF och SMÄKK (kulturförening i Älvsbyn) är redan på plats. Skönt med folk som är i tid, tycker vi. Vi sätter upp grejerna lugnt och fint, snackar lite, och ungefär fem i ett är vi klara, och jag börjar prata om att kanske äta lunch innan vi spelar. Nyfikna besökare i parken har redan börjat komma fram och kika på vad vi håller på med, och jag hör Janne säga till en person nedanför scenen att vi ska börja klockan ett. Ett, säger jag, det är väl klockan två? Nejdå, försäkrar Janne, klockan ett sa vi.
Smärre panik utbryter. Jag kastar på mig scenkläderna och springer till kaféet en bit bort och tigger till mig att få använda deras toalett (det får jag!). Springer tillbaka och upp på scen och så kör vi igång!
Faktiskt går det alldeles lysande och det visade sig vara ett vinnande koncept att inte behöva varken vänta eller bli stressad innan (hade jag vetat att vi skulle spela klockan ett hade jag såklart känt att vi var i tidsnöd). Vi kör på med stor frenesi framför en stor publik som jag gissar var på utflykt från ett närliggande äldreboende och barnfamiljer. En väldig spridning och det är jätteroligt. De något äldre kvinnorna längst fram spelar lufttrummor och tjoar, och barnen kommer fram efteråt och vill ha skivor och fanzine. Vi spelar i ungefär en halvtimme och sedan tar Janne & Louice vid och kör lite äldre klassiker samt en bejublad, improviserad version av Sånt är livet där alla klappar på ettan (även kallad Bingolottoklappen).
När vi kommer till vår stuga senare på eftermiddagen visar det sig att två av kidsen som köpte fanzine bor där och deras föräldrar driver stället. Det känns som ett genomgående tema för den här turnén; att kids känner igen oss på campingar. Jag träffar den ena inne på toa senare på kvällen och hon presenterar mig för sin femåriga kusin och båda hävdar att Syndromet är deras favoritband! Om kidsen gillar det en gör är en rätt ute.