Dag 13 – Svappavaara

När vi åker runt i Sverige och träffar människor tänker jag ofta på att vilken sorts musik en upplever är totalt underordnad upplevelsen i sig. Jag tror att vi hade kunnat spela jazz, opera eller barockmusik istället för punk, det hade inte spelat någon roll för publiken. Vi har publik i verkligen alla åldrar; från någon på utflykt med äldreboendet till tre veckor gamla människor och allt däremellan. De uppskattar det vi gör på grund av budskapet vi har i våra låtar och själva konceptet med att få uppleva musik i sitt lilla samhälle och inte behöva åka in till centralorten. Många bryr sig inte om att köpa en skiva av oss efteråt, utan tar hellre en tygpåse eller ett fanzine eller helt enkelt ett bidrag till bilkostnader. 

Därför gör det mig väldigt irriterad att viss musik anses mer värd än annan, speciellt när det kommer till vilka som får stöd och inte av offentliga medel. Populärmusik (innefattar pop, rock, hiphop, house mm) anses vara kommersiell, det vill säga att den ska bära sina egna kostnader genom försäljning. Det är egentligen ganska bisarrt eftersom bara de allra största artisterna i Sverige kan leva på sin musik om vi tar bort allt annat stöd. Medan till exempel symfoniorkestrar och operahus får så mycket pengar att de kan anställa musiker på heltid (samtidigt som det är jättedyrt att gå och därmed stänger ute väldigt många). Jag menar inte att vi ska göra dessa musiker arbetslösa, men det borde vara mera rättvist. All musik är lika mycket värd. 

Vi åker från Gällivare tidigt på eftermiddagen och besöker Malmberget, en plats som hotas att slukas av gruvan och som man nu måste flytta. Vi tänker på människors girighet och hur hela liv nu blir raderade. Det känns konstigt att gå runt i urgammal kåkstad och i ruinerna av en stad. 

Sen  åker vi till Svappavaara och spelar utanför den lokala matbutiken. Svappavaara är en by strax söder om Kiruna vars största anledning till att existera är gruvan. De har både skola och badhus, dock ingen camping och alla två lokala vandrarhem är fullbokade av gruvpersonal.  

Vi sätter upp våra grejer under tak, hoppas på att det inte ska åska (vi kör på batteri oftast så det borde inte vara någon fara att spela när det åskar men vad vet jag om åska?!) och hoppas på att det kanske kommer någon. Och det gör det. Prick sju är parkeringen full av bilar och publik! Vissa sitter kvar i bilarna vilket gör oss glada för vi har alltid pratat om att göra en drive in-konsert. Det kommer också en hel del yngre människor, vilket det har gjort hela turnén. Jag ger Måneskin äran för detta; kids har helt enkelt fått en referenspunkt till vad rockmusik är för något. Vi vet att kanske inte alla barn har varit på konsert innan, så vi berättar att en får dansa, springa runt och hoppa hur mycket en vill! Både en liten person i regnbågsklänning och ett äldre par tar oss på orden och ger sig in i en circle pit respektive bugg. Vi frågar publiken om de vet någon bra stans att bo i närheten, och tänker på nån trevlig camping eller B&B. Efteråt kommer det fram så många människor och pratar och köper grejer (är vi snart nästan kommersiella?!) att vi blev helt förstummade av tacksamhet! Det kommer också fram en man som har ett hus över och där får vi bo! Så mycket omtänksamhet och kärlek. För mig är det detta punk handlar om; att ta hand om, att bjuda in, att göra det tillsammans.