Dag 7 – Gafsele
År 1835 bildas Svenska Missionssällskapet och deras skolor är i majoritet bland skolorna i Sapmi, eftersom den svenska staten helt har avsagt sig ansvaret. Självklart varierar kvalitén på skolorna; en stor del var kåtaskolor där samiska barn under hemska sanitära förhållanden fick en kort och (förmodligen) undermålig utbildning.
1858 bygger man dock en skola i Gafsele; en skola byggd och finansierad av bönderna i bygden, en skola där samiska barn och böndernas barn skulle undervisas sida vid sida, vilket var ytterst ovanligt vid den tiden. De samiska barnen blir inkvarterade hos bönderna i byn, vilket möjliggör skolgången hela året, då deras föräldrar följer renarnas vandringar och beten. Det låter ju fint såhär i efterhand, men jag kan inte låta bli att fundera över hur den här ”jämlikheten” egentligen var och hur mycket rasism och orättvisor dessa samiska skolbarn fick utstå. Det systematiska förtrycket av samer är ju i allra högsta grad närvarande än idag, och jag kan inte tänka mig att det på något sätt var bättre förr.
Gafsele skola var hursomhelst i bruk långt in på nittonhundratalet (dock inte samma byggnad som 1958). 2015 köptes den av det holländska paret Carolina och Ronald som numera driver Gafsele Lappland Hostel i skolbyggnaden. Två eldsjälar som hjälper till att hålla glesbygden levande. Vi möter många sådana eldsjälar på våra resor och det slår mig hur mycket kraft, tid och energi de alla lägger ner på att hålla igång sina byar. För det är ju nästan alltid så att dessa eldsjälar inte har ett projekt eller två, utan är involverade i allt från byns affär till bostadsuthyrning, café, melankolimuseum och vintersim (mer om detta senare).
Vi kom i kontakt med Gafsele Lappland Hostel 2018 då de av någon anledning hittade oss och bjöd in oss att spela på deras pub. Då var det fullt av folk från byn och två skogsinspektörer som råkade bo på hostelet (se ”Irrfäder och avvägar, vol 1”). Dessa skogsinspektörer råkade vara där 2019 när vi återvände, och gissa om vi blev glada när de var där även i år! Vi räknar dem till våra största Gafselefans, förutom Ronald och Carolina såklart. Förutom dem har vi ett stort gäng spansk/skotska vindturbinsreparatörer som är väldigt uppskattande och en lokal familj som mest ser ut som att de vill gå hem. Det blir en härlig spelning och vår längsta hittills, vi spelar elva av våra totalt femton låtar och jag får ont i halsen, men det är definitivt värt det!
