Dag 4 – Linsell
Det finns inget självändamål med att vara känd. Det finns ingen poäng i att sträva mot ett kändisskap för kändisskapets skull. Men en positiv sak med att ha ett känt band är ju att folk kommer till ens spelningar. Det är ett moment 22 som alla små eller nystartade band brottas med; vi får inga spelningar för vi är inte kända men vi kan inte bli kända för vi får inga spelningar. Nu har det problemet i viss mån försvagats iochmed sociala medier; man behöver inte längre spela för att få en publik. Men vi är ju inte så intresserade av att bli stora på sociala medier eller få många spelningar på streamingtjänster; hela poängen med Syndromet är att få göra det vi tycker är allra roligast, nämligen spela live. Men vem skulle komma på våra spelningar? Vilken arrangör skulle boka oss? Vi skulle spela för ljudteknikern och bartendern om vi spelade på ett ”vanligt” ställe. Idén med våra glesbygdsturnéer är att vi spelar där folk är, så att de inte har något val att upptäcka oss och att vi spelar i små samhällen där vi är det enda som händer den dagen så vi inte har någon konkurrens. Och istället för att lägga massa tid på sånt som vi inte tycker är roligt (dvs sociala medier och reklam) bygger vi vår publik genom att se dem i ögonen, en efter en.
Det är inte alltid det funkar. Ganska ofta har vi stått på öde gator och torg där duvorna och en och annan hundägare (inklusive hund) varit vår enda publik. Men i Linsell, där funkar det! Det funkar faktiskt!
Vi anländer Linsells livs där de otroligt trevliga ägarna har gett oss tillåtelse att spela. Linsell är ett litet samhälle utanför Sveg med en huvudgata bestående av en kyrka, en mataffär och ett litet café som säljer hantverk och inte mycket mer. Vid första anblicken alltså. Vi ställer upp våra grejer på lastbryggan.. förlåt, jag menar scenen, som vetter mot parkeringen som i sin tur ligger öde. Vi ska börja klockan fem, det har vi skrivit i Linsells lokala facebookgrupp. Strax innan börjar det köra in bilar. Folk kommer gående genom skogen och längs huvudgatan. Äldre, yngre, barnfamiljer (och hundar). När vi till slut drar igång är det över femtio personer på den lilla parkeringen i Linsell. Det är knappt vi tror det är sant. Publiken lyssnar uppmärksamt och tålmodigt på vårt punkmanifest och våra stökiga låtar om solidaritet, och sedan bildas en lång kö av folk som vill köpa merch eller bara ge oss ett bidrag. Jag råkar höra några prata med varandra: ”Vad mycket folk det är!” ”Ja, det händer ju inget annat i byn…”. Tänk! Tänk att det funkade! Och trots att vi tycker det är tråkigt med sociala medier kan de vara väldigt användbara när det gäller att föra människor samman.
