Saltö After Beach – Karlskrona
När en bestämmer sig för att bli en sån som står på scen får en bland mycket annat räkna med följande; ibland blir det fel. Och nu menar jag inte att en kommer klanta sig, snubbla, göra fel eller drabbas av teknikstrul (även om det definitivt kommer hända!), utan helt enkelt att en blir bokad i ett sammanhang som inte passar. Där arrangören helt har missförstått antingen publiken eller musiken, och typ bokat ett punkband till MUF-konferensen. När vi kör på E22an och svarta moln tornar upp sig i öster medan vinden friskar i har jag en känsla av att dagens spelning kommer vara just sådan. Vi ska spela på en ”After beach”, vilket i min värld är likt After ski med fulla människor som vill dricka ubåt till ett coverband, och därtill vara mellanakt åt en trubadurduo. Vet de vilka vi är? Vet de att vi kommer spela låtar om att vara icke-binär, sexuellt våld och fördelningspolitik? Kommer det passa? Eller kommer vi bli jagade ut ur stan av SDs lokalförening?
Det är ju tur att jag sällan lyssnar på min magkänsla för den har oftast fel. När vi svänger in på gräsplätten utanför Marinmuséet möts vi av arrangören som säger att han verkligen gillar ”Dansa hemma”. Wow! Nån har lyssnat på oss! Sånt blir vi glada över. Vi lägger till den i setet. Trubadurerna börjar spela och det börjar fyllas på med folk. De ser inte ut som nazister men det är det som är lurigt med nazister idag: det går inte att se det på dem! Men det är ju inte mycket att göra; snart blir det vår tur och vi dundrar igång. Första spelningen med publik på plats på mycket mycket länge! Jag har helt glömt bort hur det känns när folk jublar och applåderar. För det gör de! Kan ni tänka er?! Efteråt kommer många fram och berömmer oss, bland annat ett par som hörde om oss på Döda Katten-podden och köper merch för 400 spänn! Jag är full av tacksamhet och glädje och lycka över att äntligen vara ute i livet igen. När jag inte får göra sånt här på länge glömmer jag nästan bort att det här är det enda jag vill göra. Nu har det börjat igen.