Dag 13 – Magiskt i Malå

 

Precis när en tror att det inte kan bli bättre så blir det bättre! Idag spelar vi på Lappland Woodstock i Malå.

 

 

Det blåser full storm när vi kommer till festivalen som ligger i en skidbacke. En flock renar ligger under de avstängda liftarna och tittar lugnt på oss när vi kör förbi. Vi parkerar bakom scenen och möts av arrangörerna som trots att detta är tredje dagen av rock verkar imponerande entusiastiska och obekymrade. Festivalgeneralen har ansiktet fullt av glitter (alltså, inte som en härlig omskrivning av entusiasm utan faktiskt glitter) och säger att vi kan spela när vi känner för det. Där nånstans känner vi att detta kommer bli alldeles fantastiskt.

 

 

Vad pågår på scenen? Jo, där får traktens ungdomar komma upp och prova på att spela och stå på scen. Fast det där med att ”prova på” är ju bara blaha – de flesta är redan bättre än vad vi nånsin kommer att vara. Rockåterväxten i Malå säkrad!

 

 

När kidsen har tröttnat spelar vi. Det är ett imponerande stort antal människor där med tanke på att det blåser storm och precis slutat virvla runt säsongens första snöblandade regn. Inte för att de är där för att se oss – det pågår en bilutställning på festivalområdet – men det har inte hindrat oss förut. Vi har iallafall en skara av musikfans längst fram och några kids som spelar lufttrummor med stor intensitet hela konserten. Känns helt sjukt att de gör det för att de kollar på mig! Tänk att jag får inspirera, det är sannerligen en ynnest.

 

 

Jag kan inte riktigt förklara hur bra den här spelningen var för mig, men jag ska försöka. Vi har gjort en faslig massa spelningar i sommar och nästan alla har varit med våra små batterihögtalare i något hörn någonstans. Och det har varit roligt. Jätte! Men nu drar vi igång så att hjärtat darrar lite av basen och ljudet av min artontumscrash exploderar. Jag upptäcker liksom för första gången att vi är ett riktigt rockband. Vi är feta som faan. Det är som om jag har kollat på film på ipaden ett tag och nu får sitta i biosalong med typ 3D. Så känns det. Tack, Lappland Woodstock för detta!

 

 

Spelningen tar slut för fort. Vi borde skriva fler låtar så vi kan spela längre. Men det ska vi. Känns fantastiskt dock att de låtar vi har går hem så bra hos nästan alla. Det finns fan hopp om Sverige! Eller så spelar vi bara på ställen som ingår i vår egen lilla bubbla av kärlek, rättvisa och gemenskap men vet ni, jag har absolut ingen lust att spela på andra ställen.

 

 

Vi plockar ner grejerna och flyttar in i en gammal buss strax utanför området. Hur mysigt som helst. Jag är lite orolig att bandet vi ska dela buss med kommer vara uppe och supa och drägga hela natten – men om jag får gå händelserna i förväg så är de otroligt tysta och städade och jag får sova som en sten. Efter några timmars paus drar festivalen igång igen och vi varvar att stå framför scenen med att sitta inne på skidanläggningen och värma oss. Så många band som får så mycket pepp och kärlek av publiken! Inget stå längst bak med armarna i kors här inte! Jag hoppas av rent egoistiska skäl att vi får komma tillbaka nästa år och få typ en slot klockan elva. Norrlänningar vet hur en gör när en går på konsert!!!

 

 

När vi hyfsat frusna och trötta sitter och väntar på sista bandet kommer ordföranden i kulturnämnden för Malå kommun fram. Han berömmer oss och hoppas att vi kommer tillbaka nästa år så att fler får ta del av vårt budskap. Det hoppas vi med!