Dag 12 – Paus i Arvidsjaur

 

(Kom inte på nån bra alliteration idag, sorry)

Idag har vi ingenting planerat och Arvidsjaur med omnejd har varit tyst angående tips om spelställen. Dessutom ösregnar det. Och jag har ont i huvudet. Hade det i förrgår också och tänker att det är lite som migrän light. Mår illa, är lite yr och värken sitter liksom bakom ögonen. Lider verkligen med er alla som har riktig migrän, vilket jag tror att detta gånger hundra typ. Så vi beslutar att idag blir det spelpaus. Vi har spelat femton spelningar på tretton dagar så det känns ändå rimligt (om ni inte hänger med på mitt räknande spelade vi även två spelningar med vår rockföreställning Vi Älskar Rock innan vi åkte).

Vi tar oss i sakta mak mot Arvidsjaur. Vi stannar på Rallarmuséet i Mokosel och sponsrar dem genom att köpa kaffe. Egentligen helt fantastiskt att inlandsbanan byggdes med stor del handkraft. Det måste haft en enorm betydelse på tillgängligheten i en stor del av Sverige. Nuförtiden finns det en festival som heter Inlandsbanefestivalen, där de spelar i byar längsmed banan. Lite som vi gör fast hundra gånger mer uppstyrt. Vi har vilda drömmar att få spela där nästa år men lineupen är väldigt stillsam så de kanske tycker att vi inte passar in. Men det är jag säker på att vi gör! Ska inleda tjat när vi kommer hem.

I Arvidsjaur äter vi på ett jättegulligt fik som heter Hans på hörnan. Förutom palt varje dag har de även god salladsbuffé och smaskig vegetarisk soppa. Rekommenderas! Vi besöker också biblioteket som är fantastiskt. Hittar den här boken som jag ska låna på bibblan hemma. Musik ÄR politik

 

 

Sen får Mattias sin födelsedagspresent av mig: en natt på fint hotell. Men det är ju lika mycket en present till mig själv eftersom jag inte är så sugen på att campa i tio grader och ösregn. Bra Wi-fi gör att vi kan kolla på massa musikdokumentärer på SVT play (säger bara en sak: BETALA TV-LICENSEN), bland annat en om Dag Vag, Kent och så hittar vi den gamla godingen ”We are The Ark” på youtube. Jag har den på numrerad VHS nånstans och kan fortfarande den i princip utantill. Helt fantastisk finsk standard (om ni vet, så vet ni). The Ark har betytt så otroligt mycket för mig och det som de predikade för nästan tjugo år sedan är det Syndromet predikar idag: att få vara sig själv, att det är okej att inte vara som alla andra, att hitta styrka i varandra. Det är ju otroligt att det fortfarande ska behövas men så länge det behövs kommer vi göra det. Jag somnar och nynnar ”Power to change” i sömnen.