Dag 2 – Enkel Matematik
Vi åker vidare uppåt. Dalarna. Hälsingland. Bakom varje liten krök finns en ny andetagstagande vy. Mjuka kullar ner mot hemlighetsfulla sjöar kantade av dramatiska berg. Inte alltför dramatiska, nejnej, inte norska eller schweiziska svindlande toppar. Men lite lagom dramatiskt, och extra effektfullt idag när vissa av molnen hänger lågt och bara ibland släpper igenom små glimtar av solljus.
Ni får ursäkta, men det är oundvikligt att nära sin nationalromantiska naturådra när en åker genom Sverige. Förutom att vara långt (som nämnts tidigare) är det också förbannat fint. Understundom vackert som en dröm. Det är lite likt Slovenien förutom att Slovenien inte har alla dessa röda hus med vita knutar. Rött och vitt så långt ögat når. Jag funderar på varför Danmark fick de där färgerna på sin flagga när det hade varit mycket mer logiskt att Sverige hade det. Finns det något svenskare än en röd stuga med vita knutar? Skulle inte tro det.
Vi siktar på Sundsvall och kör på e4an sista biten. Går in på 4sound i stan och han som jobbar där har inget gemensamt med de vanliga musikaffärsnubbarna. Jag köper extra trumskinn och vi diskuterar vad de där pluttarna heter som sitter på cymbalerna. Vi kommer fram till att det inte spelar någon roll för alla fattar vad en menar ändå. Jag tänker att det i framtiden får bli ett utslagsgivande test när jag träffar en manlig musiker; jag benämner det här tillbehöret ”cymbalpluttar” och om han mansplainar den Riktiga Termen för mig så vet jag att han inte är nåt att ha. Återkommer med resultat.
Vi anländer Västansjö tjugo minuter innan utsatt tid för att det alltid är så. Om vi någon gång kommer för sent till get in så är det inte vårt fel utan andra bandmedlemmar som älskar att faffa. Vi kommer oftast innan personalen och får vänta. Men inte den här gången. Vi bär och soundcheckar och småtjabbar med varandra. Funderar på hur vi ska använda ridån. Ridå är ju coolt och det har en sällan. Västansjölokalen är en flitigt använd konsertlokal och jag tar bilder på gamla konsertaffischer från förr (se nedan). Jag tycker att det är så fascinerande att se vilka som spelat på ställena vi spelar på. Vilka är de? Var det mycket folk där när de spelade? Vad gör artisterna idag? Jobbar på Ica eller har de fortsatt att åka runt till bygdegårdar? Sen åker vi till Stäbbgård och äter vegansk middag hos Mattias föräldrar.
Klockan är sju. Vi spelar för en rekordpublik (nio personer) och alla är där för att se oss. Alla är också släkt med Mattias. Det är den nordligaste spelningen jag någonsin gjort och det går bra. Jag känner att trummorna börjar kännas lite mindre som ett problem och mer som en del av mig. Efter ytterligare arton spelningar kommer jag själv tycka att jag är värsta professionella musikern (vilket jag är, men kanske inte i egenskap av trummis. Än). Vi har ingen entréavgift. Istället får en swisha det en tycker att vi är värda utifrån det en har råd med. Så har en jättemycket pengar kan en betala jättemycket. Och har en jättelite pengar eller inga alls betalar en jättelite eller inget alls. Det är rätt enkelt. Egentligen borde allt i världen fungera så. De som är fattiga borde betala mindre än den som är rik. Enkel matematik.
Det hela utvecklar sig till en efterfest hos Mattias morbror med sju sorters kakor och pinsamma barndomshistorier. Ikväll sover vi i egen stuga med svalbo på taket. Klockan är 22.24 och det är fortfarande ljust men folk kommenterar vad mörkt det är och att en måste ha lamporna tända.
