Dag 1: Irrfärder och avvägar

Det duggregnar i Dalarna och åskan mullrar på avstånd. Molnen hänger tungt över bergsryggen på andra sidan sjön. En kan tycka att det är typiskt att vi efter månader av torka ska få regn första dagen på turnén men så tänker inte jag. Det behövs. Ibland får en placera det som är bra för de flesta ovanför det som är bra för en själv.

Så. Jag inleder med att skriva om vädret. Som ett litet kallprat. Det där som en säger till de en egentligen inte känner så väl. Säker mark. Det här är nämligen inte säker mark som vi är ute på just nu. Det här är den längsta turnén om en räknar datum (20). Om en skippar våra många USA-turnéer är det nog den längsta i sträcka också. Fan vad Sverige är långt. Vi körde från Tararp imorse och nu är vi i Dalarna. Det är inte ens halvvägs.

 

 

Det är så märkligt när en börjar en resa. En tar på sig skorna, låser ytterdörren, går till bilen. Som vanligt. Kör ut från gården, förbi grannen. Ut på en större väg, samma väg som en kör varje dag. Och så fortsätter det. Förbi Tingsryd. Växjö. Vidare in i Småland. Långsamt byts det välbekanta ut mot främmande landskap och nya vägar. Det är alltid så flytande när det händer. När börjar egentligen äventyret? När en inte känner igen sig längre? Eller började det redan med idén?

Jag vet inte om ni som läser vet detta, men det finns ett stort hål i musiksverige. Ett tomrum. Där det förr fanns ideella föreningar, små klubbar, scener på lokala små uteställen där det viktigaste inte var burgare och mikrobryggeriöl. Det var där det hände. Det svenska musikundret. Det som gjorde att ett helt vanligt popband kunde hanka sig fram och en helt vanlig tonåring i en helt vanlig svensk småstad kunde utsättas för livemusik som kändes och som förändrade.

Jag hinner inte redogöra exakt varför, men det där finns inte längre kvar. Om ni är intresserade så kan ni läsa rapporten ”Vi fortsätter spela pop (men vi håller på att dö)”. Poängen är; vi får inga spelningar så vi får hitta på egna spelningar. Vi åker därför till platser där det inte finns nån livemusik. Vi vill hitta de där personerna som inte annars skulle bli utsatta för det där skenande tåget rakt in i hjärtat som är popmusik. Vi vill beröra men helst uppröra. För i år känns det ännu viktigare än tidigare. I år, när nazister får göra vad de vill och när nyliberalismen frodas och hatet mot allt som är annorlunda får blomstra, då är det ännu viktigare att inte bara tycka lite tyst för sig själv utan göra. GÖRA.

 

 

Så nu gör vi. Det som skrivs här blir en blandning av reseskildring och propaganda. Vi åkte. Länge. Vi åt lunch på en brygga i Odensberg, strax utanför Medevi Brunn. Det kan jag varmt rekommendera om en vill njuta av den sista snutten Vättern innan en drar vidare norrut.

 

 

Vi anlände Smedjebacken och pratade med några väldigt trevliga bibliotekarier eftersom vi hade fått lov att spela utanför biblioteket. Alltså bibliotek!!! Finns det något mer demokratiskt, öppet och kulturellt (det skulle vara studieförbund i så fall)? Vi stod i deras entré och sen förde vi oväsen en halvtimme. Mattias vän från gymnasietiden var där med sina barn och en hel del förbipasserande stannade och stirrade som om de aldrig sett nåt liknande. Vilket de förmodligen inte hade. Vi bryter ny mark här. Sen körde vi genom hela Smedjebacken med öppen baklucka eftersom vi båda trodde att den andra hade stängt den.

 

 

Om vi ska fortsätta med rekommendationer är Smednäsets camping i Linghed. Det ligger otroligt fint på en liten udde i Svärdsjön mitt i Dalarna. Dessutom är de otroligt trevliga och omtänksamma. Det gör ju halva äventyret; att träffa snackiga campingägare som berättar om när de upptäckte Guns’n’roses.

 

 

Så nu sitter vi här. Så vi njuter av ljudet av vattendroppar på tak. Vi drar in sommarregnsdofterna och nästan anar hur gräset och träden dricker och blir sådär illande gröna som de ska vara. Vi blir lite blöta. Det går bra. För det som är bäst för de flesta är inte alltid bäst för en själv. Det kan en ju tänka på den 9 september.