Storstadsspelning

Jag har en fördom om Stockholm, och det är att alla som går på spelningar där är jättetråkiga och står längst bak med armarna i kors och försöker vara coola. 

Eller ska vi kanske säga ”hade”. För jag blev grundligen motbevisad igår på årets första Syndromet-spelning. 

Vi är ju lite aviga. Vi orkar inte vara på ett visst sätt eller känna ”rätt” människor eller skicka ut proffsiga presskit till bloggare för att få lyssningar på Spotify. Det ligger så långt bort från det vi egentligen vill göra: SPELA. Känns helt ointressant. Därför kändes det som en lättnad när vi kom på att DÅ SKITER VI VÄL I DET DÅ. Och så undersöker vi istället om vi kan hitta egna vägar; nya vägar. Om tio år ska de ta upp oss på musikbranschutbildningar som förebilder.

Det är därför vi släpper ett fanzine och inte en skiva. Vi är liksom inte intresserade av att slava i studion och lägga ner hela vår själ i nåt i flera månader för trettio lyssningar och två nedladdningar på bandcamp. Men det kanske går ändå? Vi kanske kan göra det VI vill och så får världen hänga på (eller inte). Poängen med livet måste ju vara att maxa det en tycker är roligt och undvika det som är trist. Tänker jag. 

Men vi ville ändå prova att göra nåt riktigt. Så vi bokade en kväll för releasefest av fanzinet på Broder Tuck i Stockholm. Det kändes som en bra idé när vi fick idén men sen när stressen steg i takt med att datumet närmade sig kände vi mest BLÄ. Jobbigt och stressigt och vi är ju bara lantisar utan koll, va ska vi i storstan att göra?!?

Men tänk som det kan bli ändå om en bara vågar! För det blev SÅ bra. Så mycket kärlek och pepp och värme. Även om ingen hipp bloggare dök upp. 

Vi hade bjudit in våra två Stockholmsbaserade favoriter: Dafne Andas och Ella Blixt. 

Jag spelade med Dafne på en feministisk festival i Uppsala 2017 och blev fullständigt golvad av människans energi, texter och utstrålning. Vi spelar inte samma genre – inte alls – men det känns som att vi vill uttrycka liknande saker. 

Ella är en av mina favoritlåtskrivare i världen. Oavsett vilket projekt hon sysslar med för tillfället så handlar det ändå alltid om LÅTAR. Sådär så en blir både uppspelt och ledsen samtidigt. 

Det låter som en spretig lineup, men så var det inte. Som Ella uttryckte det: Vi hade förfest med Syndromet, gick och klubbade med Dafne och gick på efterfest med Ella. Det blev PERFEKT. Jag fick verkligen äta upp mina fördomar om stela stockholmare, för den här publiken var helt underbar. Jag har liksom inte ord för att beskriva stämningen och känslorna som fanns där i en gammal källare på Söder. Ni som var där, ni vet. Ni som inte var där; kom nästa gång!!! För jag hoppas verkligen att det blir en nästa gång och att vi kan få dela scen med dessa URPROFFSIGA, UNDERBARA SUPERSTJÄRNORNA. Att inte både Ella och Dafne har en miljonpublik är inget annat än en skandal. 

Nu är vi på väg hem genom ett mörkt och halkigt Sverige. Men jag kommer ha en varm boll i mitt inre en lång tid framöver tack vare den här helgen. Stockholm i mitt hjärta (faktiskt). 

Förresten, ni följer väl oss på Instagram för INSTANT tillgång på våra äventyr? Syndrometsverige heter vi där.